Chocket och sorgen

4 dagar har gått. 4 dagar i chock, sorg och smärta.
Låt mig gå tilbaks till den hemska dagen, torsdag 1 april.

Vi åkte i väg tidligt på morgonen efter att jag hadde lindat Gejsas ben som säkerhet mot broddarna. Hon gick på snällt som bara den. Hon gick på, stannade och ville nosa litet, och sen bara gick hon på. Snällaste lilla gumman.
Hon sto rätt stilla under transporten med. Nån liten tramp i svängarna, men annars gick det bra.
Hon hadde ont för att gå, många steg var riktig halta steg men det gick bra och sen kunne det plötsligen komma något steg där hon nästan inte ville sätte ner foten. Så har det varit dom senaste två veckorna, progressivt sämre. Hovslagaren sa måndagen innan att han har än ingen anledning att tro något annat än hovböld, så hur kunne jag vänta mig detta utfall när vi åkte?
Någon förutanelse hadde man ändå, jag frågade om gubben ville va med, han sa först nej, men tvärrombestämte sig och kastade på sig kläder i sista sekunden så han blev med ändå. Towa körde oss ut.

Väl framme på kliniken var vi ute i god tid, så Gejsa fick stå i en av boxarna och vänta, där fick hon lite hö för sysselsätning.
Sen skulle hon röntga. Jag fick beröm för mycket snäll och trevlig häst, hon behövde ingen lugnande för att röntga. Hon fick 3 sprutor smärtstillande i kotan varpå nästan all hälta försvann men lite fanns ändå kvar.

Sen kom han ut. "skal vi kika nu?" sa han. Jag kände jag blev anspänd. Något med hans blick.
Sen hängde han upp röntgenplåten.


Många säger att det svartnar för ögonen och sådana saker. Jag upplevde inte det. Därimot kändes det som jag var i fritt fall. Jag föll. Marken försvann mentalt under mina ben. "svåra pålagringar" sa han. Han hadde inte behövt säga det, jag såg dom själv. Mycket var det, mellan och innuti lederna runt kotan. Inget konstigt hon haltade.. inget fel på hoven, ingen hovbensfraktur, ungen böld. Bara pålagringarna..

Jag klarade inte fråga annat än "kronisk halt?". Jag behövde egentligen inte fråga, jag fattade det själv men jag var desperat. Ett minsta lilla halmstrå att klamra mig till, vad som helst som kunne ge mig ett pyttelitet hopp att hon kunne bli bättre, att där fanns något att göra, nånting som helst. Men jag visste egentligen det var fåfängt att fråga.. "ja, det går inte att göra något med detta" sa han.
Och sen var jag död.

Towa var den som frågade alla fråger. Veterinären förklarade ut från hennes frågor att det knappast rörde sig om fel ridning, det brukar inte gå såhär snabbt for det första och hon borde haft på andra foten med. Han trodde nog hon kan ha börjat pålagra litegrann för några år sen men något har hänt nu under senaste halvåret som har snabbat på det, att pålagringarna har ökat i hastighet helt enormt. Han sa att ut från hur det var, och bara en fot som vi vet om så förmoder han att hon haft en svaghet i skelettet på just den foten, och att kroppen då har börjat pålagra litet och sen har något hänt. På fråga om vad sa han att det kan va hon har tumlat omkull i hagen, fått en spark, halkat, trampat snedt eller något sådan. Omöiligt att säga, men det är hans bästa gissning baserat på erfarenhet och sin kunnighet som veterinär på klinik med röntgen.

Oavsett hur så var det kristallklart NU att detta kan inte min älskling leva vidare med..
Han sa jag kunne få hem hon över påskhälgen med metacam, eller dom kunne ta bort hon direkt på klinikken..
Jag tänkte för mig själv att det får jag inte göra. Hon haltade litegrann efter 3 sprutor smärtlindrande i kotan, ingen metacam i fodret skulle hjälpa så mycket ens. Jag får inte va så egoistisk.. jag beslöt att åka hem utan häst.

Sen minns jag inte så fruktansvärt mycket från torsdagen. Vi åkte hem på något vis. Sen kom vi inn i stallet. Jag såg hennes box och bröt i hop. Ridlärarna kom förskräkta springande och fick smått om sen veta vad som hänt. När vi skulle gå såg vi hennes hökasse pakkat klar för kvällen och både jag och gubben grät igjen..

Det har varit ett rent lite helvete dom dagar som har gått. Stundvis har jag känt som jag inte får andas, och stundvis har jag bara gråtit och gråtit. Jag tog hem hennes prylar i fredags, och bröt i hop när jag skulle skruva ner stamtavlan jag så stolt fyllde i mitt namn för mindre än ett år sen..

Alla runt mig har varit fantastiska, även Gejsas förra ägare har varit till hjälp och tröst för mig så som jag forsöker va till tröst för hon. Alla här har varit nästan vantro, många trodde jag skämtade aprill, och andra kunne bara inte fatta hur detta skedde. Hovslagaren sa att enbart en ända gong har han varit med om att det har gått såhär snabbt från frisk till halt, och han är ju lite upp i åren och har jobbat länge som hovslagare.
Min egen veterinär sa omedelbart när hon fick höra vilken vet jag hadde på kliniken att han är duktig och vet vad han talar om. Säger han att det är så, så är det så sa hon. Hon stödjade mitt beslut helhjärtat och det har alla jag har talat med sagt. "du var så stärk" sa dom. Towa sa hon kan inte fatta hur jag klarade stå rakt upp och även tala ens. Svaret är ren vilja. Den norska stärka viljan som fjordhästen med har.

Jag vet inte riktig hur jag har kommit gjennom dessa senaste dagar, men det är mycket tack vare mina andra djur, min mann och det stöd jag har fått. I går åkte jag ner till stallet och kikade på hoppträningen, och en av tjeierna där grät så hon skakade för min skuld.

Men trots allt går livet vidare trots min smärta. Jag har ett hål mitt på bröstet där mitt hjärta sitter, det värker och gör ont. I går morse vaknade jag jättetidligt och var tvärrsäker på att jag kände en mjuk och len mule mot min kind..

Jag kommer aldrig glömma min älskade Torps Gejsa. Jag bär hon med mig i hjärtat, som jag bär min första Nikita med mig. Men Gejsa var speciell. Jag fick äran av att va hennes matte. Jag fick äran av att få älska hon.
Hon lärde mig att bli trygg bak tummarna. Hon lärde mig att bli lycklig för dom små sakerna igjen. Med sitt bus lärde hon mig skratta så tårarna trilla igjen. Hon lärde mig villkorslös kärlek på nytt igjen, så som alla mina djur har tillfogat en bit läredom på den biten.

Vi hadde så otroligt mycket roligt och kul. Långa turar i skogen, slädetur med bjällerkrans, vagnturer med rockard.. Vi fick bara för lite tid. Jag trodde hon skulle bli 30 typ. Men det blev inte så. Jag måste nu vårda den tiden vi hadde och komma i håg allt det trevliga och forsöka lämna det smärtsamma. Livet måste gå vidare.

Jag skal ha en ny häst med tiden, och fler säger jag borde skaffa en ny så fort jag kan. Vi får se hur det blir. Men några veckor kommer jag dröja innan jag börjar nosa på marknaden.  Och självklart blir det då en ny blogg til den nya hästen. Denna bloggen är Gejsas. Bara Gejsas.

Jag älskar dig Torps Gejsa. Jag kommer aldrig glömma dig, inte ens när man får en ny häst i framtiden. Jag vet jag kommer älska en anna , men denna är inte du och kommer aldrig ta din plats. Du lämnar et stort hål i mitt hjärta, men med tiden kanske hålet fylls av dom glada stunder vi hadde.