I dag regnar och blåser det och min fibro är som den brukar va. Helt åt skogen.
Jag klarade inte rida i dag, så vi nyttjade ridhuset. Jag jagade runt henne lite först, förens hon sökte sig till mig och sen tränade vi Joinup-Followup ett tag. Det är ju et litet tag sen sist vi lekade.
Hon fulgte som en hund, vi var i våran egen lilla värld. Det är ju fortfarande lektioner, så det sprang ju folk över läktaren för att komma åt stallkontoret titt som tätt, men det märkte vi inte nåt till jag och Gejsa. Jag sprang i sicksack framöver, och Gejsa fulgte. Jag kunde bråvända och gå mot henne och hon vek undan. Stannade när jag stannade, backade när jag backade, jag gick i 8tal mot henne och från henne och hon fulgte. Jag drog i öron, vevade på svansen, tog tag i svansen och drog den rakt baköver (försiktig förståss) och hon lät mig göra presis vad jag ville. Så som hon alltid gör.
När vi då avslutade upptäckte vi, som pärler på ett snören, 5 ungar och 5 mammor och pappor som satt som trollbundna på läktaren och tydligen hadde fulgt med ett bra tag. Hon ena mamman kom ner och sa "för ett fantastisk samspel ni har, ni måste ha hållit på länge" sa hon.
Lite förundrad blev hon när jag fortalde Gejsa kom 30 oktober ;) Men jag sa ju som sanning var att förra ägaren har ju lagt grunden för detta, jag har bara fortsatt där förra ägaren slutade typ.
Men att dom var djupt imponerad över hur man kan hålla på så med en häst, helt utan hot från hästen, det var tydligt.
Visst känner man sig stor och fin då? :D
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar